Konsumenterna
Spelarnas uppgift är att få med sig de svenska konsumenterna representerade av studenten Alina, singelpersonen Mikael, Faye och hennes familj samt pensionären Valdemar och hans fru på nya matvanor och beteenden. Varje konsument representerar en andel av befolkningen. Studenten, singeln och pensionären utgör 20% vardera av befolkningen och familjen 40%. Utgångspunkten för vad varje konsumentgrupp äter är baserad på statistik från Riksmaten (Livsmedelsverket). Spelets konsumentkaraktärer har utvecklats av ungdomar från de fyra ungdomsorganisationerna som deltagit i spelutvecklingen. Valen som de olika konsumenterna kan göra har utvecklats utifrån vad som känns intressant för respektive konsumentgrupp och vad som vetenskapligt påverkar de tre målen som ska uppnås.
Hos konsumenterna ska spelaren diskutera och ändra deras matinköp, symboliserade av matkassar. De olika konsumenterna har olika innehåll i sina matkassar och i samtal med dem får vi veta hur de tänker och vad som är viktigt för dem. Konsumenternas förutsättningar förändras också över tid. I bilden med matkassar finns förändringsförslag till vänster. Det går att göra flera förändringar så länge budgeten inte tar slut. Varje konsument har en viss matbudget och olika åtgärder kostar olika mycket. Grundkostnaden är den kostnad som konsumenten har för sin kasse. Vissa åtgärder gör kassen dyrare och vissa billigare. I underkant står det Total kostnad och där visas utrymmet för den specifika konsumenten. Till höger finns dels Svenska varor och dels Importerade varor. När åtgärder görs till vänster sker förändringar mellan mängden svenska och importerade varor.
Producenterna
En förändrad konsumtion hos befolkningen måste mötas av en förändrad produktion hos producenterna och vice versa för att det ska synas i påverkan av målen. Producenter representeras i spelet av spannmålsodlaren Lukas, potatis-, raps-, spannmåls- och ärt/bönodlaren Berit, gris-, ägg- och kycklingproducenten Eva, mjölkproducenten Tage, nöt- och lammköttsproducenten Johan samt frukt-, bär- och grönsaksodlaren Sonya. Varje producent representerar den areal åkermark och det antal djur som är knutet till respektive produktionsinriktning i Sverige (www.SCB.se).
Det finns tre olika typer av växtodlare och tre olika djurhållare
Många gårdar i Sverige producerar i stort sett endast spannmål varför vi har en sådan producent.
Potatis, raps och ärtor/bönor kräver alla en noggrann växtföljd för att de ska gå att odla långsiktigt, men en varierad växtföljd är bra för såväl skörd som för biologisk mångfald och jordhälsa. Därför har alla dessa grödor i spelet hamnat hos en producent. Här produceras dock också spannmål.
Ärtor och bönor kan exempelvis inte odlas oftare än vart åttonde år, annars finns det risk för att markburna sjukdomar utvecklas så att skörden blir mycket dålig och odlaren i värsta fall tvingas avstå från att odla den grödan under många år.
Den tredje växtodlaren, producenten av frukt, bär och grönsaker, har vid spelets början en betydligt mindre areal till sitt förfogande än de andra två. Arealen speglar verkliga förhållanden, då Sverige i stort sett är självförsörjande på spannmål, men importerar stora mängder frukt, bär och grönsaker. Självförsörjningsgraden för olika typer av livsmedel varierar stort i spelet initialt, liksom i verkligheten.
Spelet saknar produktion av sockerbetor. Anledningarna är vi har valt att inte räkna med sötsakskonsumtionen utan fokuserat på maten, att vi inte behöver äta mer socker samt att Sverige redan i stort sett är självförsörjande på socker.
Fem vanliga djurslag i Sverige
Djurhållarna utgörs av en mjölkproducent, en nöt- och lammköttsproducent samt en lantbrukare som producerar griskött, ägg och kyckling. Dessa fem djurslag är de vanligaste i Sverige.
Mjölkföretagaren föder upp alla mjölkkornas kalvar. Antingen föds de upp till nya mjölkkor eller så slaktas de. Alla tjurkalvar föds upp och slaktas. Tillsammans med de mjölkkor som slaktas, när de mjölkat färdigt, producerar därför mjölkföretagaren initialt i spelet, precis som i verkligheten, hälften av det svenska nötköttet.
Resten av nötköttet kommer från så kallade dikor och deras kalvar hos nöt-och lammköttsproducenten, som också producerar allt svenskt lammkött.
Nötkreatur och får är idisslare som till stor del äter gräs och klöver, så kallat vallfoder. På sommaren utgörs fodret för många av dessa djur av bete och på vintern av vallfoder. En högproducerande mjölkko klarar sig dock inte på bete, utan äter vallfoder året om.
Grisar, hönor och kycklingar äter i alla fall i vissa fall biprodukter från exempelvis kvarnindustrin, spannmål som inte uppfyllt kvalitetskraven för olika livsmedel, men också mycket sådan mat som vi människor skulle kunna äta, utan att ”förädla den” genom djuren. Mer information om respektive produktion finns i avsnittet om varje producent. Vid besök hos producenterna kan spelaren och den aktuella producenten prata med varandra, eller egentligen finns det finns dialoger att läsa. Här visas information om produktionen, dess påverkan på klimat och biologisk mångfald samt olika åtgärdsförslag.
Resultatet summerar de tre grupperna
När de tre målen är presenterade syns sedan resultatet för respektive mål i skärmens överkant hela spelet. Resultatet som presenteras är en summa av samtliga livsmedelsgrupper. Detsamma gäller för målen om klimat och biologisk mångfald. Skalan går mellan 0-100 % och den är indelad i kategorierna mycket låg, låg, medel, hög och mycket hög. Så för att lyckas bra behöver resultatet inte vara 100%.
Åtgärden: omfördela areal
Både produktion och konsumtion måste förändras
Om spelaren väljer knappen omfördela areal, tas areal från en producent och ges till en annan. Därmed ändras den totala produktionen av olika livsmedel. Måluppfyllelsen ändras dock inte alltid direkt. I många fall måste konsumenterna också ändra sin konsumtion, innan det slår igenom på miljömålen. Nere i vyn för omfördelning av areal visas också staplar för konsumtionen av olika matvarugrupper.
Självförsörjning innebär det som kan produceras i Sverige, och som verkligen produceras samt väljs och äts av konsumenterna.
Brist betyder sånt som går att producera i Sverige och som konsumenterna vill äta, men produktionen är lägre än efterfrågan.
Överskott är sånt som kan produceras i Sverige, som produceras, men väljs bort av konsumenten. Importen består av importerad mat som konsumenten väljer att äta. Det kan vara både sånt som går att producera och sånt som inte går att producera i Sverige, tänk bananer respektive fransk ost.
Vy med möjlighet att omfördela arealer mellan producenterna. Här beskrivs också hur stor självförsörjningsgrad, brist, överskott respektive importen är av olika varugrupper.
Mjölkproducenten Tage
Mjölkproducenten Tage och exempel på möjliga förändringar på hans gård.
Tages företag representerar hela Sveriges mjölkproduktion och den del av svensk nötköttsproduktion som baseras på mjölkkorna och deras kalvar. Djurslaget nötkreatur kallas ibland felaktigt för kor. Kor är visserligen nötkreatur, men enbart hondjur som tidigare har kalvat. Att kalla ett gäng kalvar för kor är därför lika fel som att kalla ett gäng skolungdomar för tanter!
Sverige är som gjort för att föda upp idisslare, som nötkreatur och får, eftersom vi har ljusa sommarnätter och gott om vatten, vilket är bra för att odla gräs och klöver, eller vallfoder, som idisslare äter. På vintern äter idisslarna ensilage, vilket är gräs och klöver som har konserverats till ensilage genom syrning, precis som mjölksyrade morötter eller surkål. Idisslare har fyra magar och tuggar maten flera gånger. I magarna finns mikroorganismer som hjälper idisslaren att bryta ner gräset. Därför kan idisslarna leva på enbart vallfoder, vilket inte vi kan. Istället låter vi idisslarna äta gräset och så får vi mjölk och kött. Det är därför mjölkproduktionen genom historien har varit stommen i det svenska lantbruket.
Alla kor producerar både mjölk och kött
Kor producerar bara mjölk när de har blivit inseminerade eller betäckta av en tjur och sedan fått en kalv. Kalven kan sedan bli en ny mjölkko eller födas upp för att slaktas och ge kött. Alla tjurkalvar föds upp för sitt kött, medan en del av kvigkalvarna blir nya mjölkkor. Då kor kan leva många år kan inte alla kalvar bli nya mjölkkor. Mjölkproduktion ger alltså inte bara mjölk utan också kött.
En mjölkko lever inte tillsammans med sin kalv, utan kalvarna föds upp för sig. Kon mjölkas två eller tre gånger per dag och ungefär hälften av alla kor mjölkas av en robot. Med robotmjölkning får hon själv välja när hon vill bli mjölkad. En vanlig ko i Sverige mjölkar mer än 10 000 liter per år. Den prestationen är att jämställa med en elitidrottares.
En ko som mjölkar så mycket kan inte bara äta vallfoder, som tar lång tid att bryta ner i magarna, utan hon behöver också kraftfoder, oftast spannmål kompletterat med proteinfoder. I södra Sverige är det också vanligt att ge korna betfiber, en restprodukt när socker utvinns ur sockerbetor. De högproducerande korna klarar sig inte heller på en mager naturbetesmark, utan behöver ett näringsrikare bete. Men kvigorna och de kor som inte mjölkas, sinkor (innan de ska föda sin kalv), kan gå på naturbetesmarker.
Det finns olika raser av nötkreatur.
Mjölkraserna är avlade för att producera mjölk och andra raser för att enbart producera kött. Köttkorna kallas dikor, eftersom de ger di till sina kalvar istället för att mjölkas. Klimatbelastningen för kött från mjölkraserna är lägre än klimatbelastningen från köttraserna eftersom den kan fördelas på både mjölk och kött. Klimatbelastningen för idisslare är högre än för grisar, slaktkyckling och värphöns eftersom metan bildas av mikroorganismerna i deras magar när dess bryter ner fodrets fiber. Men de enkelmagade djuren (grisar, slaktkyckling och värphöns, men även människa) kan inte leva på gräs och vallfoder, vi äter istället gräsens frön, spannmålen.
Åtgärder för ökad självförsörjningsgrad
1.Majsfoder
Majsensilage ersätter vallensilage
Majs är riktig supermat för nötkreatur och gör att korna mjölkar mer. Det går att göra foder av hela majsplantan, och majsen kan konserveras till ensilage på samma sätt som gräs och klöver. Majs har länge odlats i södra Sverige men går nu att odla allt längre norrut. Det beror på att det finns nyare och tåligare sorter som klarar av att odlas där, men också för att klimatförändringarna gör att det blir varmare så majsen trivs på nya platser. Majsen ger mer foder per hektar men binder inte kväve som vallens klöver. Majsen kräver också mer kemiska växtskyddsmedel än vall.
2. Kraftfoder
Korna får mer kraftfoder
Med mer näringsrikt kraftfoder i foderstaten kan korna mjölka mer. Korna kan inte äta hur mycket kraftfoder som helst, utan behöver också ha tillräckligt med fiber så att mikroorganismerna i magarna trivs och de inte blir lösa i magen. Mer kraftfoder leder till att en mindre areal behövs för att odla fodret och att det gör att det blir lägre metanutsläpp per liter mjölk. Kraftfoder består dock av spannmål som sänker den biologiska mångfalden i förhållande vallodling.
3. Mineralgödsel
Ökad mineralgödsling för ökad foderskörd
Fodergrödorna är främst beroende av näringsämnena kväve, fosfor och kalium. Även om djurens gödsel återförs till åkermarken behövs mineralgödsel för att man ska få så hög skörd av grödan som möjligt. För att maxa skörden väljs grödor som ger det man vill ha och sen styrs gödsel och kemiska växtskyddsmedel efter grödans behov.
Åtgärder för minskad klimatpåverkan
1.Tjurar på stall
Alla handjur föds upp som tjurar på stall
Tjurkalvar kan antingen kastreras och födas upp som stutar eller inte kastreras och därmed födas upp som ungtjurar. Den här åtgärden innebär att alla mjölkkornas tjurkalvar föds upp som ungtjur och hålls inomhus under hela sin uppväxt. Det går inte att ha vuxna tjurar på bete, då de kan vara farliga. Ungtjurar växer snabbare och får därför mer kraftfoder än om de hade kastrerats. En snabbare tillväxt ger mindre utsläpp av klimatgaser per kilo kött.
2. Metanreducerande tillsats
Tillsats i kornas foder som reducerar metan
Den här förbättringen representerar framtida forskning som idag är lite osäker. Det görs försök världen över, bland annat i Sverige, att hitta tillsatser som blandas i kornas foder för att minska produktionen den klimatskadliga metangasen i idisslarnas magar. Ännu finns inga entydiga resultat, särskilt inte avseende tillsatsernas långtidseffekter, men möjligheten finns att forskningen i framtiden leder till ett framgångsrikt resultat.
3. Utvinn biogas
Gödseln blir biogas
Det går att använda en biogasreaktor för att utvinna biogas (metan) från gödsel och restprodukter på en gård. Gasen bildas när mikroorganismer bryter ner gödseln i en tank utan syre, och kan sedan användas som förnybart bränsle. Biogasen kan användas för uppvärmning, elproduktion och som fordonsbränsle och ersätta fossila bränslen. När gasen har utvunnits finns gödselns alla näringsämnen kvar i restprodukten och den kan spridas på åkern som vanligt. Rötningsprocessen gör även så kvävet blir mer lättillgänglig vilket gör att växterna kan tillgodogöra sig näringen lättare.
Åtgärder för ökad biologisk mångfald
1. Korna betar mer
Mer koskit i hagen
Sverige är unikt eftersom vi har lagar som bestämmer att alla mjölkkor ska beta på sommaren. Betet kan dock se olika ut. Motionsbete betyder att korna kan gå ut och gå (motionera), men får sedan sitt mesta foder inne i stallet. Men det finns också kor som får komma ut på bete riktigt mycket och får då äta både näringsrikt och gott ut i naturen. Insekterna älskar koskit och de trivs riktigt bra när korna får gå ute, detta ökar den biologiska mångfalden eftersom inte bara insekterna får större tillgång till mat utan även alla de djur som livnär sig på att äta insekter. Skörden per hektar blir dock lägre om vallen betas än om den slås till ensilage.
2. Mer naturbete
Kvigor och sinkor hålls på naturbetesmark
Naturbetesmarker är permanenta gräsmarker som inte plöjs. De har lika många sorters växter och djur som regnskogar. De ser olika ut men har gemensamt att de har skapats av betesdjur och människa över flera hundra år. För att naturbetesmarkernas biologiska mångfald ska finnas kvar måste de fortsätta betas. Dikor är det vanligaste betesdjuret på naturbetesmarker, men de betar också åkermark. Den här åtgärden innebär att dikorna enbart betar naturbetesmark.
3. Handjur på naturbete
Alla tjurkalvar kastreras och får beta på naturbetesmark
En kastrerad tjurkalv kallas för en stut. De är lugna och trevliga och passar att beta naturbetesmarker. Stutarna hjälper därför till att öka den biologiska mångfalden, men de växer långsammare, vilket gör att det krävs mer foder och det blir mer utsläpp av klimatgaser per kilo kött.
Nöt- och lammköttsproducenten Johan
I Johans företag finns i spelet alla Sveriges dikor och tackor och deras avkommor. De finns på samma gård i spelet eftersom produktionsgrenarna liknar varandra.
Sverige är som gjort för att föda upp idisslare, som nötkreatur och får, eftersom vi har ljusa sommarnätter och gott om vatten, vilket är bra för att odla gräs och klöver, eller vallfoder, som idisslare äter. På vintern äter idisslarna ensilage, vilket är gräs och klöver som har konserverats till ensilage genom syrning, precis som mjölksyrade morötter eller surkål. Idisslare har fyra magar och tuggar maten flera gånger. I magarna finns mikroorganismer som hjälper idisslaren att bryta ner gräset. Därför kan idisslarna leva på vallfoder, vilket inte vi kan. Istället låter vi idisslarna äta gräset och så får vi kött. Klimatbelastningen för nötkreatur och får är högre än för grisar, slaktkyckling och värphöns eftersom klimatgasen metan bildas av mikroorganismerna i deras magar när dessa bryter ner fodrets fiber.
Olika raser av nötkreatur
Det finns olika raser av både nötkreatur och får. Vissa är avlade för att producera mjölk och andra för att producera kött. Köttkorna kallas dikor, eftersom de inte mjölkas utan ger di till sina kalvar. Dikorna kalvar oftast på våren och hålls tillsammans med sina kalvar ute på bete. Dikor kan leva på ganska magert foder, eftersom de bara ska producera mjölk till den egna kalven. Därför kan de klara sig på en naturbetesmark. Dikor har bara funnits i Sverige ett halvt sekel, men har ökat i antal medan mjölkkorna har blivit färre. Djurslaget nötkreatur kallas ibland felaktigt för kor. Kor är visserligen nötkreatur, men enbart hondjur som tidigare har kalvat. Att kalla ett gäng kalvar för kor är lika fel som att kalla ett gäng skolungdomar för tanter.
Olika raser av får
De flesta svenska får hålls för köttets skull, men rasen gotlandsfår ger också gråa, krulliga, fina skinn. Förr i tiden var ullen en viktig produkt från fåren. Det har inte funnits någon större marknad på svensk ull på länge, men det finns initiativ för att återigen ta tillvara på den. Får kan också mjölkas. De flesta har nog smakat fetaost som från början gjordes på fårmjölk. I Sverige är det dock sällsynt med mjölkfår. De flesta lamm föds på våren och slaktas på hösten, men eftersom det finns efterfrågan på lammkött hela året, t ex till påsk, lammar och slaktas får och lamm året om. Alla får hålls på bete under sommaren. Får med lågt näringsbehov, t ex tackor utan lamm, kan gå på magra naturbetesmarker, medan får med stort näringsbehov, t ex digivande tackor med många och snabbväxande lamm, behöver näringsrikt vallensilage eller åkermarksbete, kompletterat med kraftfoder. Kraftfodret är ofta/till hälften baserat på soja från sojabönor. Sojabönor kan dock vara tveksamt att använda, då regnskog i Sydamerika huggs ner för att ge plats åt sojabönsodlingar.
De flesta dikor och får finns på små gårdar med kanske tio kor eller tjugo tackor. Det kan man inte leva på utan de som har en sådan liten gård har ett jobb vid sidan om.
Åtgärder för ökad självförsörjningsgrad
1. Tjurar äter majs
Majsensilage ersätter vallensilage till ungtjurar
Majs är riktig supermat för nötkreatur och gör att tjurarna växer fortare. Det går att göra foder av hela majsplantan, och majsen kan konserveras till ensilage på samma sätt som gräs och klöver. Majs har länge odlats i södra Sverige men går nu att odla allt längre norrut. Det beror på att det finns nyare och tåligare sorter som klarar av att odlas där, men också för att klimatförändringarna gör att det blir varmare så majsen trivs på nya platser. Majsen ger mer foder per hektar men binder inte kväve som vallens klöver. Majsen kräver också mer kemiska växtskyddsmedel än vall.
2. Kraftfoder
Ungtjurarna får mer kraftfoder
Med mer näringsrikt kraftfoder i foderstaten kan tjurarna växa fortare. Tjurarna kan inte äta hur mycket kraftfoder som helst, tjurarna behöver också ha tillräckligt med fiber så att mikroorganismerna i magarna trivs och de inte blir lösa i magen. Mer kraftfoder leder till att en mindre areal behövs för att odla fodret och att det gör att det blir lägre metanutsläpp per kilo kött. Kraftfoder består dock av spannmål som sänker den biologiska mångfalden i förhållande vallodling.
3. Kraftfoder och åkerbete för lamm
Slaktlammen får mer kraftfoder och endast åkerbete
Med mer näringsrikt kraftfoder och åkermarksbete växer lammen fortare. Men lammen kan inte äta hur mycket kraftfoder som helst utan behöver få i sig tillräckligt med fiber så att mikroorganismerna i magarna trivs och de inte blir lösa i magen. Mer kraftfoder leder till att en mindre areal behövs för att odla fodret och att det gör att det blir lägre metanutsläpp per kilo kött. Kraftfoder består dock av spannmål som sänker den biologiska mångfalden i förhållande vallodling och naturbetesmark.
Åtgärder för minskad klimatpåverkan
1. Slakta växande kor
Kokvigeproduktion
Kokvigeproduktion innebär att en ko får kalva endast en gång. När det är dags att vänja av kalven slaktas kon. Eftersom kon är ung fortsätter hon att växa under tiden som hennes första kalv växer. Då blir produktionen effektiv jämfört med fullvuxna dikor som äter utan att växa, varför det blir mer mat och mindre klimatgaser per kilo kött. Kokvigan har dock näringsmässiga krav som gör att hon behöver komplettera sitt naturbete med åkermarksbete eller kraftfoder.
2. Fler lamm
Varje tacka får många lamm per år
En tacka kan ha ett till fyra lamm per kull och hon kan lamma med tätare intervall än en gång per år. När hennes klimatbelastning kan fördelas över flera lamm blir foderåtgången och klimatbelastningen per kilo kött för alla fåren lägre. Samtidigt behöver hon näringsrikt foder, vilket gör att hon kan beta mindre på naturbetesmark.
3. Gödseln blir biogas
Gödseln blir biogas
Det går att använda en biogasreaktor för att utvinna biogas, metan, från gödsel och restprodukter på en gård. Gasen bildas när mikroorganismer bryter ner gödseln i en tank utan syre, och kan sedan användas som förnybart bränsle. Biogasen kan användas för uppvärmning, elproduktion och som fordonsbränsle och ersätta fossila bränslen. När gasen har utvunnits finns gödselns alla näringsämnen kvar i restprodukten och den kan spridas på åkern som vanligt. Rötningsprocessen gör även så kvävet blir mer lättillgänglig vilket gör att växterna kan tillgodogöra sig näringen lättare. Rötningen tar dock bort kolet ur gödseln, varför det är sämre för jordhälsan att sprida rötrest jämfört med gödsel.
Åtgärder för ökad biologisk mångfald
1. Mer naturbete
Alla dikor betar enbart naturbetesmark
Naturbetesmarker är permanenta gräsmarker som inte plöjs. De har lika många sorters växter och djur som regnskogar. De ser olika ut men har gemensamt att de har skapats av betesdjur och människa över flera hundra år. För att naturbetesmarkernas biologiska mångfald ska finnas kvar måste de fortsätta betas. Dikor är det vanligaste betesdjuret på naturbetesmarker, men de betar också på åkermark. Den här åtgärden innebär att dikorna enbart betar naturbetesmark.
2. Handjur på naturbete
Alla tjurkalvar kastreras och får beta på naturbetesmark
En kastrerad tjurkalv kallas för en stut. De är lugna och trevliga och passar att beta naturbetesmarker. Stutarna hjälper därför till att öka den biologiska mångfalden, men de växer långsammare, vilket gör att det krävs mer foder och det blir mer utsläpp av klimatgaser per kilo kött.
3. Lamning på våren
Låt både lamm och tackor beta på naturbetesmarken
När tackorna får föda sina lamm på våren, istället för att lammen lever under vinterhalvåret, kan både lammen och tackorna beta på naturbetesmarken. När det är fler djur som betar underhåller djuren en större yta naturbetesmark, vilket gynnar den biologiska mångfalden. Artrikedomen är ett arv från det halvöppna savannliknande landskap som en gång täckte Nordeuropa.
Gris-, ägg- och kycklingproducenten Eva
I spelet är grisar, slaktkycklingar och värphöns sammanslagna så att de finns i samma företag, men i verkligheten finns de oftast på olika gårdar.
Gemensamt för de här tre djurslagen är att de inte äter vallfoder, utan mycket spannmål och annan mat som vi människor också kan äta. Att de äter människomat är dock inte riktigt sant av två skäl. Dels håller inte alltid spannmål den kvalitet som krävs för att bröd och bullar ska bli tillräckligt fluffiga eller ölen god. Det kan också vara fel storlek på ärtor eller potatisar. Sådana partier av grödorna blir istället foder.
Dessutom vill vi människor helst inte äta 20-35 procent av själva spannmålskärnan eller fröet även om vi kan, t ex kli och rapskaka, så det blir istället foder. Dessutom används proteinrika restprodukter från energi- och livsmedelsindustrin, som drank från etanoltillverkning, drav från öltillverkning och vassle från osttillverkning som foder. Har du hönor i en liten flock i trädgården kan de också äta en del matrester från oss, men så fungerar det inte i storskalig produktion. I spelet blir biprodukterna endast griskött. Grisar är det djurslag som äter mest biprodukter, men biprodukter utgör delar av kraftfoder till alla djurslag. Inhemska biprodukter och grödor räcker dock inte för att täcka proteinbehovet utan drygt hälften av proteinfodret importeras.
Suggor får lite drygt 20 smågrisar per år fördelat på drygt två kullar. Suggan har sina smågrisar hos sig fram till avvänjning. Därefter hålls de unga slaktgrisarna i grupper för sig medan suggan hålls tillsammans med andra suggor. De allra flesta grisar är av en viss typ av treraskorsning.
Värphöns och slaktkycklingar är olika raser av hönsfåglar. Värphönsen är avlade för att lägga många ägg och kycklingarna är avlade för att växa snabbt och producera kött. En värphöna lever ett och ett halvt år och en kyckling lite drygt en månad. Det krävs ungefär 1,5 kg foder för att producera 1 kg kyckling, så de växer otroligt fort och måste därför ha ett riktigt bra och proteinrikt foder. Slaktkyckling är därför det djurslag som äter mest sojamjöl. Alla slaktkycklingar och nästan alla värphöns hålls frigående i stora grupper
Åtgärder för ökad självförsörjningsgrad
1. Mineralgödsel
Ökad mineralgödsling för ökad foderskörd
Fodergrödorna är främst beroende av näringsämnena kväve, fosfor och kalium. Även om djurens gödsel återförs till åkermarken behövs mineralgödsel för att man ska få så hög skörd av grödan som möjligt. För att maxa skörden väljs grödor som ger det man vill ha och sen styrs gödsel och kemiska växtskyddsmedel efter grödans behov.
2. Jordförbättring
Dränering och kalkning
En bra jord innehåller stenar och mull, men också små hålrum. Hålrummen kan fyllas av både luft och vatten som växterna behöver för att må bra. För att undvika att det blir för mycket vatten, som kan kväva växterna, leder man bort det genom rör till diken eller vattendrag. En åker där vatten leds bort kallas dränerad. Jorden ska heller inte ha ett för lågt pH-värde, eftersom växter inte trivs i sur jord. För att förhindra detta kalkas åkermark efter behov. Kalken kommer från platser där man bryter och maler kalksten eller från industrier som använder kalk.
3. Avel och utfodring
Ökad djurproduktion med hjälp av avel och utfodring
Alla djur som hålls av människan har förändrats kraftigt de senaste hundra åren. Dels har djuren ändrats genom avel och blivit specialister på att ge t ex kött eller ägg. Även sättet att hålla djuren har förändrats. För lantbruksdjurens del har fodret utgjort en stor sådan förändring, där dagens foder ska matcha dagens djurmaterial. Förändringar i djurmaterial och foder pågår alltjämt för att göra produktionen mer effektiv och produkterna billigare. För gris, slaktkyckling och värphöns är avelsmaterialet idag utländskt.
Åtgärder för minskad klimatpåverkan
1. Ingen soja
Eget proteinfoder och syntetiska aminosyror ersätter sojamjöl
Mer än hälften av proteinfodret till svenska lantbruksdjur importeras eftersom den inhemska produktionen av ärtor, åkerbönor, raps och biprodukter inte möter djurens näringsbehov. Importerat sojamjöl innehåller precis den sammansättning av proteinets aminosyror som djuren behöver. Men användningen av sojabönor är problematisk eftersom regnskogar i Sydamerika avverkas för att bereda mark för sojabönsodlingar. Ett alternativ är att odla ärtor och åkerbönor på den egna gården, men dessa grödor har en otillräcklig mängd av vissa aminosyror. För att kompensera detta kan syntetiskt framställda aminosyror tillsättas. Om dessa inte tillförs måste en större mängd ärtor eller åkerbönor ges, vilket leder till ett överskott av andra aminosyror. Detta överskott utsöndras av djuret och resulterar i onödigt kväveutsläpp genom urin.
2. Utvinn biogas
Gödseln blir biogas
Det går att använda en biogasreaktor för att utvinna biogas (metan) från gödsel och restprodukter på en gård. Gasen bildas när mikroorganismer bryter ner gödseln i en tank utan syre, och kan sedan användas som förnybart bränsle. Biogasen kan användas för uppvärmning, elproduktion och som fordonsbränsle och ersätta fossila bränslen. När gasen har utvunnits finns gödselns alla näringsämnen kvar i restprodukten och den kan spridas på åkern som vanligt. Rötningsprocessen gör även så kvävet blir mer lättillgänglig vilket gör att växterna kan tillgodogöra sig näringen lättare. Rötningen tar dock bort kol och energi ur gödseln, varför det är sämre för jordhälsan att sprida rötrest jämfört med gödsel. Biogas ger minst klimatpåverkan av alla typer av bioenergi.
3. Värme från biogas
Biogas för uppvärmning av stallar och torkning av spannmål
Biogas, tillverkad från gödseln från den egna gården eller inköpt, ersätter dieselolja eller andra fossila bränslen som används för uppvärmning av stallarna. Biogasen används även istället för dieselolja för att torka foderspannmålen. Ofta måste grödor i Sverige torkas för att kunna lagras, annars möglar det. Torkning kräver energi och att torka med förnyelsebara energislag minskar klimatpåverkan.
Åtgärder för ökad biologisk mångfald
1. Ekologisk drift
Anpassa djuruppfödningen efter de ekologiska reglerna
Det är stor skillnad på att hålla grisar och fjäderfä i ekologisk drift jämfört med i konventionell drift, inte minst arbetsmässigt. Det beror särskilt på att alla ekologiska djur ska hållas på bete under sommaren. Grisar bökar upp jorden och gödslar, så man måste planera för regelbundna flyttar av dem. Djuren växer långsammare, särskilt slaktkycklingarna, vilket kräver mer foder per kilo kött. När det gäller växtodlingen är det förbjudet att använda kemiska växtskyddsmedel mot ogräs, småkryp och svampsjukdomar som försämrar grödornas tillväxt och kvalitet. För att hålla ordning på ogräset får ekoodlare ofta bearbeta marken mer. I ekologisk odling strävar odlarna efter lokala kretslopp av näring. Grödorna får inte mineralgödsel, utan stallgödsel, gröngödsel eller restprodukter. Ökad biologisk mångfald men högre klimatpåverkan.
2. Lärkrutor i åkern
Orörda platser i åkern som gynnar lärkorna
Lärkrutor är rutor mitt i en åker som inte sås. Då kommer ogräs som ofta blommar. Ogräs som blommar gynnar insekter och då kan lärkorna landa, häcka och hitta mat åt sina ungar som äter insekter och frön. Utan osådda rutor kommer lärkorna knappt ner till marken.
3. Bostäder till fåglar och småkryp
Skapa hem åt djuren som lever i lantbruksmiljön
Vissa av lantbrukslandskapets fåglar uppskattar fågelholkar, t ex staren. Ladusvalan är en annan art som är knuten till lantbruk. Den bygger själv sitt bo, men behöver tillträde till äldre logar för att kunna bygga på ett ställe där de trivs. För att göra boplatser åt humlor och andra insekter kan man ställa två halmbalar med gavlarna mot varandra eller mot ett träd eller en stenmur. Om man ställer dem i närheten av blommande växter, buskar och träd kan humlorna enklare hitta mat.
Spannmålsodlaren Lukas
Lukas representerar alla företag med enbart spannmål i växtföljden. Det kan vara höst- eller vårsådd spannmål såsom vete, korn, havre eller råg. Spannmål är en viktig gröda för oss som äter bröd, pasta, gryn, müsli och dricker öl. Mycket spannmål odlas som foder till våra nötkreatur, grisar, slaktkycklingar och värphöns. Alla våra hästar äter en hel del havre.
Bäst betalt får lantbrukaren för spannmål som blir mat och inte foder, men ibland uppfyller inte spannmålen alla kvalitetskrav för att bli till exempel mjöl eller öl. Då blir den istället djurfoder. Vi människor äter oftast inte heller hela spannmålskärnan och de grövre skaldelarna blir därför djurfoder.
Det går att odla spannmål på en åker år efter år utan omväxling med andra grödor och många gör det, men risken för sjukdomar ökar. Markens biologiska mångfald ökar om fler grödor odlas. Höstvete är det mest populära spannmålslaget, men vetet bör i alla fall varieras med korn, havre och råg. Växlar lantbrukaren mellan höstsådda och vårsådda grödor på fältet, får ogräsen det också tuffare.
Åtgärder för ökad självförsörjningsgrad
1. Mineralgödsel
Ökad mängd mineralgödsel för bättre skörd
Det finns många olika grödor och olika sorter av varje gröda. Odlaren kan ha kontrakt och får då mer betalt för vissa kvaliteter som då behöver gödslas på olika sätt för att önskad kvalitet ska nås. Ett brödvete behöver höga halter av protein och därför mer kvävegödsel för att brödet ska bli fluffigt. Ett vodkavete behöver inte ha höga proteinhalter, men en hög skörden är bra. För att maxa skörden väljs grödor som ger det man vill ha och sen styrs gödsel och kemiska växtskyddsmedel efter grödans behov.
2. Jordförbättring
Dränering och kalkning
En bra jord innehåller stenar och mull, men också små hålrum. Hålrummen kan fyllas av både luft och vatten som växterna behöver för att må bra. För att undvika att det blir för mycket vatten, som kan kväva växterna, leder man bort det genom rör i marken som går till diken eller vattendrag. En åker där vatten leds bort kallas dränerad. Jorden ska heller inte ha ett för lågt pH-värde, eftersom växter. För att förhindra detta kalkas åkermark vid behov. Kalken kommer från platser där man bryter och maler kalksten eller från industrier som använder kalk.
3. Konventionell odling
Använd endast de vanligaste odlingsmetoderna
I konventionell odling kan man använda kemiska växtskyddsmedel för att skydda växter från skadedjur och sjukdomar samt mineralgödsel för att ge växterna de näringsämnen de behöver. Detta gör att avkastningen är högre i konventionell än i ekologisk odling. Det odlas mycket mer konventionell än ekologisk spannmål, vilket styrs av efterfrågan. Den här uppgraderingen innebär att de delar av åkerarealen som odlades ekologiskt nu istället odlas konventionellt, vilket ger en högre skörd.
Åtgärder för minskad klimatpåverkan
1. Precisionsodling
Detaljstyr odlingen med teknik
Fält ser ofta jämna ut, men när de skördas märks det att grödorna växer olika bra på olika platser på fältet. Genom att använda GPS, sensorer och olika kartor kan man sprida gödsel och utsäde mer anpassat efter varje del av fältet. Detta ger mer enhetliga skördar och bättre kvalitet på grödan, samtidigt som det minskar risken för att gödsel hamnar i exempelvis vattendrag. Traktorer och tröskor med GPS och autostyrning kan skapa fasta, men osynliga körspår på fälten. Detta gör att bara dessa spår packas av tunga maskiner, inte hela fältet. Sprututrustningen kan också justera mängden kemiska växtskyddsmedel beroende på grödans behov och kan stänga av vissa delar för att undvika att sprida medel där det inte behövs.
2. Plöjningsfri odling
Odlingsmarken plöjs inte
I traditionell odling plöjs åkern för att hindra ogrästillväxt och för att det lilla fröet som sås ska ta sig och växa till en planta. Att inte plöja innebär att man kör mindre på fältet så att dieselförbrukningen minskar, vilket är bra för klimatet. Ogräset måste emellertid hanteras på något sätt och vid plöjningsfri odling finns det därför risk att mer kemiska växtskyddsmedel måste användas. Istället för helt plöjningsfri odling kan man göra minskad bearbetning, vilket kan betyda minskat djup som marken bearbetas på och antalet gånger man kör på fälten. Om inte fröet tar sig och växer till, blir det ingen skörd alls. Så varje frö måste få bra förutsättningar för att växa.
3. Återställ våtmarker
Åkermark på mossjord tas ur bruk och återväts
Förr i tiden dikades mycket våtmark ut för att omvandlas till bördig åkermark. Åkermarken gav mat till en växande befolkning som annars hade svultit ihjäl. Dagens åkermark består till 5-7 procent av utdikade våtmarker, mossjord. Mossjordarna avger mycket lustgas, som är en kraftig växthusgas och påverkar klimatet. Denna förhållandevis lilla andel av jordbruksmarken står därför för en stor andel av klimatpåverkan. Det finns därför förslag om att återigen lägga dessa marker under vatten. Detta skulle vara positivt för klimatet och den biologiska mångfalden, men ge mindre mat eftersom åkerarealen skulle bli mindre.
Åtgärder för ökad biologisk mångfald
1. Ekologisk drift
Odling utan kemiska växtskyddsmedel och mineralgödsel.
Ekologisk odling innebär att man inte får använda kemiska växtskyddsmedel mot ogräs och skadedjur. Istället bearbetas marken oftare för att hålla ogräset borta. I denna typ av jordbruk satsar man på att återanvända näring lokalt. Istället för mineralgödsel använder man stallgödsel, gröngödsel eller andra restprodukter. Gröngödsel innebär att man odlar klöver. Klövern samarbetar med jordbakterier som binder kväve från luften. Klövern behöver inte allt kväve själv utan det lagras i klöverns rötter. När klövern plöjs upp kan kvävet utnyttjas av nästa gröda, t ex spannmål som inte kan binda eget kväve från luften. Om man har gröngödsling ett år innebär det att spannmål inte odlas där det året, så att det blir mindre mängd spannmål från gården som helhet.
2. Blomkanter
Blommor sås utmed åkern
Insekter och fåglar gillar blommande kanter i fälten. Fler blommande arter och längre blomningstid ger mer och olika insekter och fåglar. Skalbaggar och spindlar, och andra fiender till de insekter som kan skada grödan, kan också överleva bättre. Harar och rådjur kan också gå hit för att äta.
3. Fång- och mellangrödor
Så andra grödor mellan spannmålsgrödorna
Ett sätt att öka den biologiska mångfalden och binda kol i marken är att odla fång- och mellangrödor. De kallas så eftersom de odlas mellan något som skördas på hösten och något som sås på våren. De måste växa snabbt för att hinna växa på hösten och sedan gärna dö av frost, annars måste de dödas av för att den verkliga grödan ska ta sig. Ju fler arter som växer ovan jord desto fler arter av djur, svampar och mikroorganismer kommer det att finnas i jorden.
Potatis-, raps- och ärt/bönodlaren Berit
Berit representerar alla företag med potatis, raps, ärtor och bönor i växtföljden. Men hon producerar också en hel del spannmål för att få en bra växtföljd. Växtföljden är på åtta år. Det betyder att på varje fält odlas fyra eller fem år spannmål, ett år potatis, ett eller två år raps och ett år ärtor eller bönor.
På gården odlas alla grödorna varje år på olika åkrar. Spannmål kan vara vete, korn, råg eller havre. Vete och korn kan sås på våren eller hösten. Råg bara på hösten och havre bara på våren. Det går inte att odla samma gröda år efter år. Då blir skörden sämre eller helt förstörd. Med ärtor och bönor är risken störst och de får inte odlas oftare än vart åttonde år. Potatis och raps är också känsliga för att odlas för ofta.
Ärtor och bönor sås på våren, raps kan sås vår eller höst och potatis sätts alltid på våren. För lantbrukaren gäller det att planera sin växtföljd så att grödorna hinner växa klart, respektive sås och att alla moment inklusive jordbearbetning hinns med.
Oljeväxter
När du ser guldgula fält på försommaren, då vet du att det odlas raps. Raps odlas för att få fram vegetabiliskt fett till rapsolja och margarin. Rapsolja är lika nyttigt som olivolja, men har mer neutral smak. När olja pressas ur fröna blir det en rapskaka kvar som djuren får äta upp.
Spannmål
Spannmålen blir mat till oss i form av bröd, gryn, pasta och öl, men också mycket foder till nötkreatur, grisar, slaktkycklingar och värphöns.
Potatis
Vi skiljer på färsk- och vinterpotatis. Färskpotatisen äts med salt och smör och behöver knappt skalas, medan vinterpotatisen har tjockt skal för att klara vinterförvaring. En del potatis äter vi som den är och en del som pommesfrites eller chips.
Potatis kan odlas i hela Sverige, och det odlas omkring 100 olika sorter. Gillar du potatis, så behöver du inte äta något annat, du kan överleva enbart på potatis!
Baljväxter
Ärtor och bönor kallas proteingrödor och kan ersätta kött och fisk i kosten för människor och sojabönor hos djur. Förr i tiden åt vi ärtsoppa på torsdagarna för att festa till det inför fastan på fredagarna. Ärtor kan köpas både frysta gröna och torkade gula. Ärtor innehåller bra protein för oss, men ger inte alltid så stor skörd. I Sverige odlas en stor areal bönor, men då åkerbönor, vilka används som foder. Åkerbönor är dock samma art som bondbönor, men bondbönorna är större och svårare att skörda med maskin. Idag sker mycket utveckling för att ta fram goda sorter av åkerböna, så att vi ska kunna äta mer svenska bönor i framtiden. Det odlas också linser och bruna, vita och svarta bönor i Sverige för humankonsumtion, mest i Skåne och på Öland. Dessa vill ha en varm, lång och solig sommar för att ge bra skörd och hinna mogna. Gröna bönor, sockerärtor och sådant vi ofta köper i frysdisken odlas bara i liten skala i Sverige, men det är bra grödor att odla i ett eget trädgårdsland.
Sockerbetor
I Sverige är vi nästan självförsörjande på socker genom att vi odlar sockerbetor i Skåne. Men vi har valt att inte ta med den grödan här eftersom den bara odlas i Skåne, att vi redan är självförsörjande på sockerbetor och framförallt behöver vi svenskar äta mindre socker, inte mer.
Åtgärder för ökad självförsörjningsgrad
1. Mineralgödsel
Ökad mängd mineralgödsel för bättre skörd
Det finns många olika grödor och olika sorter av varje gröda. Odlaren kan ha kontrakt och får då mer betalt för vissa kvaliteter som då behöver gödslas på olika sätt för att önskad kvalitet ska nås. Ett brödvete behöver höga halter av protein och därför mer kvävegödsel för att brödet ska bli fluffigt. Ett vodkavete behöver inte ha höga proteinhalter, men en hög skörden är bra. För att maxa skörden väljs grödor som ger det man vill ha och sen styrs gödsel och kemiska växtskyddsmedel efter grödans behov.
2. Jordförbättring
Dränering och kalkning
En bra jord innehåller stenar och mull, men också små hålrum. Hålrummen kan fyllas av både luft och vatten som växterna behöver för att må bra. För att undvika att det blir för mycket vatten, som kan kväva växterna, leder man bort det genom rör i marken som går till diken eller vattendrag. En åker där vatten leds bort kallas dränerad. Jorden ska heller inte ha ett för lågt pH-värde, eftersom växter. För att förhindra detta kalkas åkermark vid behov. Kalken kommer från platser där man bryter och maler kalksten eller från industrier som använder kalk.
3. Precisionsodling
Detaljstyr odlingen med teknik
Fält ser ofta jämna ut, men när de skördas märks det att grödorna växer olika bra på olika platser på fältet. Genom att använda GPS, sensorer och olika kartor kan man sprida gödsel och utsäde mer anpassat efter varje del av fältet. Detta ger mer enhetliga skördar och bättre kvalitet på grödan, samtidigt som det minskar risken för att gödsel hamnar i exempelvis vattendrag. Traktorer och tröskor med GPS och autostyrning kan skapa fasta, men osynliga körspår på fälten. Detta gör att bara dessa spår packas av tunga maskiner, inte hela fältet. Sprututrustningen kan också justera mängden kemiska växtskyddsmedel beroende på grödans behov och kan stänga av vissa delar för att undvika att sprida medel där det inte behövs.
Åtgärder för minskad klimatpåverkan
1. Fossilfritt bränsle
Fossilfritt bränsle till traktorn och spannmålstorken
Istället för fossil dieselolja används biogas (metan) eller olika biodrivmedel till traktorer och maskiner. Det kan vara etanol eller fetter och oljor från växter eller djur. Biogas kan tillverkas av restprodukter på gården eller köpas in. Ofta måste grödor i Sverige torkas för att kunna lagras, annars möglar de. Torkning kräver energi och att torka med andra energislag än fossila bränslen minskar klimatpåverkan.
2. Klimatsmart mineralgödsel
Bästa tillgängliga teknik används vid gödseltillverkningen
Mineralgödsel som produceras med hjälp av de bästa tillgängliga teknikerna. Dessa tekniker optimerar användningen av resurser och minimerar miljöpåverkan under produktionen. Mineralgödselns största klimatpåverkan beror på tillverkningen. Genom att använda bästa möjliga teknik kan koldioxidutsläppen vid tillverkningen minska till hälften. Försök pågår för att tillverka fossilfri mineralgödsel.
3. Återställ våtmarker
Åkermark på mossjord tas ur bruk och återväts
Förr i tiden dikades mycket våtmark ut för att omvandlas till bördig åkermark. Åkermarken gav mat till en växande befolkning som annars hade svultit ihjäl. Dagens åkermark består till 5-7 procent av utdikade våtmarker, mossjord. Mossjordarna avger mycket lustgas, som är en kraftig växthusgas och påverkar klimatet. Denna förhållandevis lilla andel av jordbruksmarken står därför för en stor andel av klimatpåverkan. Det finns därför förslag om att återigen lägga dessa marker under vatten. Detta skulle vara positivt för klimatet och den biologiska mångfalden, men ge mindre mat eftersom åkerarealen skulle bli mindre.
Åtgärder för ökad biologisk mångfald
1. Ekologisk drift
Odling utan kemiska växtskyddsmedel
Ekologisk odling innebär att man inte får använda kemiska växtskyddsmedel mot ogräs och skadedjur. Istället bearbetas marken oftare för att hålla ogräset borta. I denna typ av jordbruk satsar man på att återanvända näring lokalt. Istället för mineralgödsel använder man stallgödsel, gröngödsel eller andra restprodukter. Gröngödsel innebär att man odlar klöver. Klövern samarbetar med jordbakterier som binder kväve från luften. Klövern behöver inte allt kväve själv utan det lagras i klöverns rötter. När klövern plöjs upp kan kvävet utnyttjas av nästa gröda, t ex spannmål som inte kan binda eget kväve från luften. Om man har gröngödsling ett år innebär det att spannmål inte odlas där det året, så att det blir mindre mängd spannmål från gården som helhet. Ärtor och bönor får sitt kväve från jordbakterier på samma sätt som klövern. Det mesta kvävet blir protein i ärtorna och bönorna som vi kan äta.
2. Lärkrutor i åkern
Orörda platser i åkern som gynnar lärkorna
Lärkrutor är rutor mitt i en åker som inte sås. Då kommer ogräs som ofta blommar. Ogräs som blommar gynnar insekter och då kan lärkorna landa, häcka och hitta mat åt sina ungar som äter insekter och frön. Utan osådda rutor kommer lärkorna knappt ner i fältet.
3. Bredare skyddszoner
Skyddszoner mot vattendrag görs bredare
För att hindra erosion ut i diken och vattendrag, då jorden på åkern följer med regnvattnet, lämnas skyddszoner utmed diken och vattendrag. De är bevuxna områden, ofta med gräs och ibland buskar och träd. Dels försvinner inte den fina jorden och dels minskar risken för att näring från åkern hamnar på fel ställe. I den här åtgärden görs skyddszonerna bredare än de redan är. Det minskar åkerns storlek så att lite mindre mat produceras, men ger skydd åt fåglar och andra djur.
Frukt-, bär- och grönsaksodlaren Sonya
I spelet står Sonya för all Sveriges odling av frukt, bär och grönsaker, såväl i växthus som på friland. I Sverige odlas främst morötter, jordgubbar, gul lök och vitkål på fält, tomat och gurka i växthus och äpplen i stora äppelodlingar.
Självförsörjande endast på två grödor
Eftersom den här gården representerar den storskaliga odlingen av grönsaker, frukt och bär i Sverige blir det inte så många olika grödor, då konkurrensen från importerade produkter är stor.
Vi är dock självförsörjande på morötter och merparten av gul lök året om. På sommaren producerar vi alla jordgubbar vi äter, men jordgubbar andra tider på året är importerade – och smaklösare än de som fått mogna under våra ljusa sommarnätter.
Få äpplen vi äter är svenska
Knappt vart tredje äpple som vi äter är svenskt och de flesta odlas i Skåne och utmed Vätterns sydöstra kant. Löken odlas på Öland och i Skåne. Morotsodlingen finns mest i Skåne och på Gotland. Vitkål och andra kålsorter odlas även de, mest i södra Sverige.
Odling i mindre skala
I Sverige odlas också en massa olika grönsaker, frukt och bär i småskalig odling, men det utgör en mycket liten del av de mängder vi faktiskt äter. Men, är du sugen på att odla själv, kan du försörja dig med potatis, grönsaker, frukt och bär ett helt år på lite drygt 100 m2 mark, men det beror ju också på hur mycket du äter och hur duktig du är på att odla.
Åtgärder för ökad självförsörjningsgrad
1. Ökat kemiskt växtskydd
Ökat kemiskt växtskydd för ökad skörd
Alla odlare strävar efter så stor skörd per hektar som möjligt utifrån de förutsättningar och regelverk de har. Med kemiska växtskyddsmedel kan ogräs, sjukdomar och skadedjur bekämpas vid behov och då ökar skörden. Ökad skörd ger lägre klimatpåverkan per ton.
2. Mer rotfrukter, mindre tomat och gurka
Odla de grödor som ger störst skörd
Rotfrukter ger en väldigt stor skörd. Morötter är den gröda som ger allra störst avkastning, 65 ton per hektar och år. Rotfrukter har dessutom en lägre klimatpåverkan än tomat och gurka. Rotfrukter ger också mer näring till konsumenten.
3. Konventionell odling
Använd endast de vanligaste odlingsmetoderna
I konventionell odling kan man använda kemiska växtskyddsmedel för att bekämpa ogräs och skydda växter från skadedjur och sjukdomar samt mineralgödsel för att ge växterna de näringsämnen de behöver. Detta gör att avkastningen är högre i konventionell än i ekologisk odling. Det odlas mycket mer konventionell än ekologisk frukt, bär och grönsaker, vilket styrs av efterfrågan. Den här uppgraderingen innebär att de delar av åkerarealen som odlades ekologiskt nu istället odlas konventionellt, vilket ger en högre skörd.
Åtgärder för minskad klimatpåverkan
1. Fossilfritt bränsle
Alternativa bränslen i odlingarna
Istället för fossil dieselolja används biogas (metan) eller olika biodrivmedel till traktorer och maskiner. Det kan vara etanol eller fetter och oljor från växter eller djur. Biogas kan tillverkas av restprodukter på gården eller köpas in. Åtgärden minskar klimatpåverkan.
2. Fossilfria växthus
Växthusen värms upp helt fossilfritt
Redan idag värms i stor sett alla svenska växthus med biobränsle, biogas eller andra förnyelsebara energislag som är bra för klimatet. Därför är svenska tomater klimatsmartare än de från Nederländerna som oftast värms med naturgas eller olja. Sveriges tillgång på vatten ger även det de svenska tomaterna en fördel mot de spanska som inte kräver uppvärmning men kräver mycket vatten.
3. Odla mer klimatsmarta grönsaker
Mer kål, mindre sallad
Det finns många olika kålsorter som kan odlas storskaligt i Sverige, t ex vitkål, rödkål, grönkål och kålrot. Dessa ger en stor skörd och har betydligt lägre klimatpåverkan än sallad och annat bladgrönt. Kål är nyttigt att äta och ger mer näring. Vitkål kan användas till mycket mer än pizzasallad. Den kan stekas, kokas och användas i grytor, soppor och gratänger.
Åtgärder för ökad biologisk mångfald
1. Friska frukter och bär
Friska sorter istället för sorter som ger stor skörd
Frukt och bär kan vara känsliga för sjukdomar och skadegörare. När kemiska växtskyddsmedel väljs bort odlas istället sorter som har bättre naturlig motståndskraft men då blir skörden mindre som en konsekvens av en sort med andra egenskaper odlas.
2. Bredare skyddszoner
Skyddszoner mot vattendrag görs bredare
För att hindra erosion ut i diken och vattendrag, då jorden på åkern följer med regnvattnet, lämnas skyddszoner utmed diken och vattendrag. De är bevuxna områden, ofta med gräs och ibland buskar och träd. Dels försvinner inte den fina jorden och dels minskar risken för att näring från åkern hamnar på fel ställe. I den här åtgärden görs skyddszonerna bredare än de redan är. Det minskar åkerns storlek så att lite mindre mat produceras, men ger skydd åt fåglar och andra djur.
3. Fång- och mellangrödor
Så andra grödor mellan huvudgrödorna
Ett sätt att öka den biologiska mångfalden och binda kol i marken är att odla fång- och mellangrödor. De kallas så eftersom de odlas mellan något som skördas på hösten och något som sås på våren. De måste växa snabbt för att hinna växa på hösten och sedan dö av frost. Ju fler arter som växer ovan jord desto fler olika arter av djur, svampar och mikroorganismer kommer det att finnas i själva jorden.